Ätstörningens Värld

2015-09-19 @ 11:46:00
Jag minns hur svag jag var. Hur jag jämt frös. Inte på det där vanliga sättet, utan detta satt djupt i hela kroppen, så det näst intill gjorde ont. Jag minns hur trött jag var. Allt jag gjorde var en ansträngning. Hur hjärtat kämpade vid varje slag. Minns hur väl jag kände de där slagen när jag låg och inte kunde sova. Inte kunde sova för att jag var hungrig. Eller för att mina utstickande ben skavde obekvämt mot sängen. Och ändå fortsatte jag. Det spelade ingen roll hur ont jag hade, hur hungrig jag var, eller hur svag jag blev. Jag vägrade äta en enda smula över vad mina tvångstankar sa var okej. Ångesten jag fick av att gå emot dessa tankar var värre att utstå än de fysiska påfrestningar som uppkom av att inte äta tillräckligt.
Jag minns en av alla gånger jag tvingade ner mig i den iskalla bassängen i simhallen. Ännu tröttare än vanligt. Men jag skulle tvunget simma mina varv. Jag kan inte längre minnas hur många, men det brukade ta runt en timma. Jag tittade alltid på klockan innnan jag tog mitt första simtag, då jag alltid skulle simma tillräckligt fort för att hålla dessa antal varv under timman. Det var en lugn dag, en enda person där förutom mig. Personen i fråga brukade vara där och simma, jag hade sett henne där förut. Hon simmade på med långa bestämda tag. Jag tog i lite extra för att simma snabbare, jag kunde absolut inte vara sämre, trots att jag var helt slutkörd i kroppen denna dag - som vanligt styrde tvångstankarna. Kvinnan klev upp efter halva tiden och jag blev ensam kvar. Jag kämpade i varje simtag och kände hur hela bröstkorgen dunkade av hjärtats slag. Så hårt, men ändå så svagt. Jag började bli yr, men jag kunde inte förmå mig stanna upp. Det var ju bara 5 varv kvar! Inne på näst sista varvet snurrade det i hela huvudet. Plötsligt ställde sig badvakten upp och lämnade bassängområdet. Och där var jag ensam kvar, simmandes och säker på att jag vilken sekund som helst skulle svimma. Drunkna? Men bara 2 varv kvar! Simma!!
Jag svimmade aldrig. Jag simmade klart mina varv och klättrade sedan upp på darriga ben. Stapplade iväg till omklädningsrummet och hämtade min belöning i form av en proteindrink och satte mig i den varma sköna bastun. (Äntligen ett par minuter då jag inte behövde frysa!) Klunkarna av den omsorgsfullt blandade proteindrinken var som himmelriket. Ynkligt lite energi till min slutkörda kropp. En av dagens måltider. En liten drink. Och jag njöt till 120%... Något som vanligt folk (och jag själv idag) slänger i sig utan att tänka bara för att få i sig protein snabbt och smidigt. Men då var allt jag åt, och drack, ett heligt ögonblick.
Jag tycker det är helt sjukt att tänka tillbaka på dessa minnesbilder. Det är som att titta på en film i mitt egna huvud. Jag känner känslorna jag då kände, men det är ändå inte jag. Jag känner, men kan omöjligt förstå känslorna. Hur kunde jag tänka så? Agera så? Vara så hemskt besatt?
Sluta mixtra med maten, det kan leda till det jag beskriver ovan. Det är inget du vill leva med. För vet du vad? När du är där lever du inte. Du går efter någon annans röst. Ätstörningens röst. Den lever istället för dig och den talar högt - och det är svårt att överrösta den när den du egentligen är näst intill är död.
// I remember how weak I was. I remeber how I always was freezing cold, so cold it almost hurt. I remember how tired I was, every move was an effort for my poor body. I remember how my heart was struggling in every beat. I could hear my heartbeats in my ears while trying to fall asleep, so hard but yet so weak. It's not easy to fall asleep when you're starving and your bones chafes againts the sheets. Despite all this I continued. It didn't matter how much pain I was in, how hungry I was or how weak I was. I refused to eat a single crumb more than my thoughts told me was okay. The anxiety of eating more was worse than the fysical pain.
I remeber all the times I forced myself into the cold water at the swimming hall. It was torture to my already so freezing body. I remember one time, I was even more weak than usual, but it didn't matter. I still had to swim my laps. There weren't many people in the swimming hall that day, just one more except me. She swam with determination with long and strong strokes. I had to be faster. Be better. The thoughts were always there and pushed me down. They controlled me, I had to swim faster than this other woman, otherwise I wasn't good enought. I pushed my body and used the little energy that I had to swim as fast as I could. After a few minutes the woman left the water, and a short period after that the lifeguard did as well. I was left alone. I thought my way through every stroke and I could hear and feel my heart pumping and my chest move from the beats. "Just five laps left!" Suddenly I felt dizzy. What If I would pass out? What if... I would drown? Two more laps, come on! 
I didn't pass out. I finished my two last laps and crawled out of the swimming pool on shaky legs. I took my proteinshake I brought with me and sat down in the sauna. Finally - a few minutes without freezing! I enjoyed every mouthful of the shake. One of the meals of the day. A small proteinshake. Something I nowadays drink without thinking, just to get some protein fast and easy. And there I sat in the sauna, and enjoyed every second of it. It's so weird to think back at these memories. Was this really me? How could I end up like that? How could I be so obsessed? I really want to give you guys a warning - stop seeing food as a problem. You can actually end up like I just described. This isn't something you want to live with. Because you know what? This isn't a life. You're not living. You are controlled by someone elses voice. The voice of a eating disorder. It takes over your life and speaks for you, and it's hard to overpower it when the person you really are is soon to be dead. 
Taggar: anorexia, berättelse ätstörning, bli frisk, bli frisk från ätstörning, ätstörning;
Kategorier: Anorexi / Ätstörning 32


Follow on Bloglovin
Kommentarer:
#1: E
2015-09-19 @ 12:05:18

Åh, vad hemskt, starkt att skriva om det! Har själv känt så och såg inget annat i livet än insidan av min lilla bubbla av kost och träning.

Svar: Tack så mycket! Då vet du hur det är, hemskt, usch och fy, Bra att vi tagit oss ur det :)
GoForFit

#2: Angelica
2015-09-19 @ 12:32:47

Sådana här inlägg behövs. Fler människor behöver få upp ögonen för baksidan av ätstörningar. Inte bara det fysiska och självklara som man läst om flera ggr, det som går in men ganska snabbt ut igen. Utan detta - känslorna av att vara inuti ätstörningens grepp. Det som faktiskt får människor att tänka till, ta åt sig och inse allvar. Du är grym!

Svar: Så glad att du tycker inlägget är bra! Tack så jättemycket! :)
GoForFit

#3: starsinlife.blogg.se
2015-09-19 @ 12:43:03

Bra att du tar upp detta, du är superduktig :)

Svar: Tack så jättemycket!
GoForFit

#4: Mia
2015-09-19 @ 12:57:46

du är grym hjärtat! Riktigt bra skrivet, du ska vara så stolt över dig själv som klarat detta!
Du är bäst <3

Svar: Tack finaste du! :* <3
GoForFit

#5: ISA
2015-09-19 @ 16:35:38

fina du. Sitter med gråten i halsen för det där är JAG. Känner igen känslorna, de väcks till liv igen. Fy fan vad ovärdigt det är. Så glad att du tagit dig ur det, starka<3

Svar: Åh, men fina du! DU är också stark, du har tagit dig ur den här skiten också. Vi är GRYMMA! ;) <3
GoForFit

#6: maggan
2015-09-19 @ 19:37:21

Tänker varje dag på hur hemsk den här tiden var och hur lycklig jag är som inte förlorade min underbara dotter. Älskar dig💗

Svar: Älskar dig mammsen! <3
GoForFit

#7: Jessica i Malmö
2015-09-19 @ 21:17:23

Nu fick du mig att gråta. Jag är så glad att du är där du är idag och jag hoppas att du kommit över och att du alltid kommer att vara övermäktig den vidriga demonen. Du är en så fin och underbar person. Klok och väldigt inspirerande.
Kram /dinpojkesfaster :)




Svar: Men vad söt du är Jessica! Såg att du delade inlägget på Facebook också, blev så glad! Tack så jättemycket! Hoppas vi träffas snart igen, hade gärna spenderat mer tid med er! :) Kram!
GoForFit

#8: Karoline
2015-09-20 @ 11:26:42

TAK for at du skriver dette. Jeg har selv kæmpet mod anoreksien, og jeg husker også bedst den konstante smerte i kroppen - kulde, sult, søvnløshed, ect. Tænker ikke, der er mange "normalvægtige", som er bekendte med, hvor forfærdeligt ondt det gør at være så undervægtig...

Svar: Tack! Men du är frisk idag? Grymt kämpat!!
GoForFit

#9: Erica
2015-09-20 @ 13:12:38

Så bra inlägg! Du skriver så att jag verkligen kan leva mig in i texten. Så att det känns som att jag kanske kan förstå åtminstone lite grann hur det känns även om jag aldrig varit där själv.

Svar: Tack så jättemycket! :) Precis det jag ville lyckas med, så kul att höra!
GoForFit

#10: Erika
2015-09-20 @ 22:49:48

Shit vilket starkt inlägg! Det berör! Jag är glad för din skull att du fick hjälp bort från sjukdomen. Nu är du hälsosamheten själv och en otrolig förebild! You rock!

Svar: Vad glad jag blir! Tack så himla mycket!! :)
GoForFit

#11: emma
2015-09-21 @ 08:14:07

fantastisk skrivet. starkt! jag tror du kan hjälpa många unga med din blogg. du är toppen :) kram

Svar: Tack så jättemycket! :)
GoForFit

#12: Celine
2015-09-21 @ 15:12:29

Så himla starkt av dig att skriva om det där och så viktigt för många att höra!

Svar: Tack fina du! Vad glad jag blir!
GoForFit

#13: Josefine Andersson
2015-09-21 @ 16:33:21

Så.jävla.bra.skrivet. Och så jävla sant. Jag känner igen mig i varenda litet ord, känns nästan som att det är jag som skrivit dessa meningar. Det är läskigt, för innerst inne är vi ju två olika människor - men både med en ätstörning som tog över. Och det sorgligaste är nog nästan att vi varit långt ifrån ensamma. Det är sjukt vad tvångstankar kan göra med en om man bara börjar mixtra om lite och gå all-in för ett mål. Och det är sjukt vilken värld vi faktiskt lever i.

Att du är en sjukt grym människa, det hoppas jag att du vet! Kram <3

Svar: Tack finaste du! Våra historier är olika, men vi har upplevt samma helvete. På ett sätt är vi lika och har otroligt stor förståelse för varandra. Och du ska veta att DU är grym! Kram <3
GoForFit

#14: Kourtney
2015-09-23 @ 18:57:05

Vad bra att du skrev detta! Tror att många därute (tyvärr) har nån typ av ätstörning eller kanske känner på sig att man håller på att utveckla en. Då hoppas man att det ska kunna avleda dom! Jag har själv varit där, jag med så jag känner samma sak som du!

Svar: Tack så jättemycket! Tyvärr är det vanligare än vad man tror (och då vet man redan att det är väldigt vanligt...) Jag hoppas att min text kan få folk att hajja till :)
GoForFit

#15: Malin
2015-09-27 @ 09:22:29

Jättebra skrivet. Stark är du!!!

Svar: Tack!! Kram
GoForFit

#16: Jenny
2015-09-27 @ 09:24:28

Otroligt bra skrivet, wow! Häftigt att du tog dej ur det, du ska va stolt! <3

Svar: Tack så jättemycket! :)
GoForFit

#17: Ida Jansson
2015-09-27 @ 10:22:02

Känner igen ALLT! Har själv varit sjuk. Rejält sjuk. Ett helvete är det!

Svar: Åh, men fina du! Ett helvete är helt rätt ordval, det är precis vad det är. Grym du är som tagit dig ur det!!
GoForFit

#18: Malin
2015-09-27 @ 13:25:57

Känner så igen mig. Kämpar själv mot anorexi och det går bättre nu, jag vill leva och jag behöver äta. Förra hösten var då jag var nere på botten. Det slutade med en inläggning på 12 veckor och det skulle jag säga var räddningen för mig. Ätstörningar är ett helvete som man inte ens önskar sin värsta fiende!

Svar: Nej, usch, vad jobbigt. Får rysningar av att tänka på vad du genomgår just nu. Men det går att bli frisk, kämpa på <3
GoForFit

#19: Katie
2015-09-27 @ 15:39:30

Känner igen mig såväl i dina ord, i vartenda ett. Sömnlösa nätter pga hunger, hur man frös enda in i djupet av sig själv och smärtorna då benen, skelettet, skavde mot sängens madrass.
Jag har varit sjuk i många många år, hade två bra år men är sedan några månader tillbaka, inskriven, på ätstörningsenheten och gått upp bra i vikt det sista.
Hoppas att du mår bra! Fin, välskriven, bra text!
Kram, Katie

Svar: Fina du! Kämpa på! Hoppas du tar dig ur det en gång för alla. Tack! Kram <3
GoForFit

#20: Jasmine
2015-09-27 @ 16:34:05

Ett så väldigt bra inlägg. Modigt att du delar med dig, jag hoppas att du kan vägleda många.
Ta vara på dig - och ät ordentligt. <3
Kram

Svar: Tack så jättemycket! Det värmer verkligen att höra ska du veta! Detsamma :* Kram
GoForFit

#21: Linnea
2015-09-27 @ 17:59:42

wow, vilket starkt inlägg. Hemskt att du varit med om det men otroligt stark du är som vända på det och kämpade dig ur det!

Svar: Tack så jättemycket!
GoForFit

#22: Olviia
2015-09-27 @ 19:23:48

Oerhört bra skrivet.

Svar: Tack!!
GoForFit

#23: Lili
2015-09-28 @ 15:18:11

Åh fy, den här texten kändes verkligen i hjärtat och själen. Jag har varit där själv, jag kan verkligen relatera. Det är helt sjukt vad man utsätter sin kropp och sitt psyke för, bara för att bli smal smalare smalast. För att man har ett sådant överdrivet behov av att alltid vara bäst, till varje pris. Men hur bäst är man när man är som du skriver, så gott som död? Hur mycket njuter man av sin "framgång" då? Jag önskar verkligen att ingen hamnar där vi varit. Stort tack för att du delar med dig!

Svar: Tack snälla du! Ja, helt sjukt är det. Du är grym som tagit dig ur det! Kram!
GoForFit

#24: liamochmelvin.blogg.se
2015-09-28 @ 19:58:50

Du är så duktig på att skriva! Din text får mig verkligen att tänka till. Tack!

Svar: Tack så jättemycket!
GoForFit

#25: Hanna
2015-09-28 @ 21:40:30

Starkt att skriva om det!

Svar: Tack!! :)
GoForFit

#26: JOSEFINE
2015-09-29 @ 08:19:40

Bra skrivet och något som är oerhört viktigt att belysa! Stor eloge till dig!

Svar: Tack så jättemycket! Kram!
GoForFit

#27: Silja
2015-09-29 @ 14:39:13

Så bra skrivet, jag var nära till tårarna för jag förstår precis hur du kände..Jag hoppas att du mår bättre idag❤️

Svar: Tack så mycket fina du! Jag mår så mycket bättre idag, går inte ens att jämföra! Tack <3
GoForFit

#28: Malin Olofsson
2015-09-29 @ 14:54:48

Skönt att du tog dig ur det!

Svar: Verkligen! Tack :)
GoForFit

#29: Missay
2015-09-30 @ 08:05:43

Sånna här inlägg är så himla viktiga ! Så nakna , ärliga och råa ! Jag förstår precis vad du skriver för jag har själv suttit där i samma båt ..

Svar: Tack så himla mycket! Det värmer att höra! Usch och fy, men grym du är som tagit dig ur det! :*
GoForFit

#30: Josäfin
2015-09-30 @ 08:34:55

Så himla bra inlägg, så glad för din skull att du tog dig ur det, u rock girl!

Svar: Tack så jättemycket!
GoForFit

#31: Ida Jansson
2015-10-09 @ 14:22:05

Inte helt frisk än. Efter 17 år... Är ensam, sjukpensionär och allt känns skit. Maten går bättre men psyket är inte bra :(

Svar: Men åh, mår hemskt dåligt när jag läser det här :( Jag känner verkligen med dig, hoppas för allt i världen att det blir bättre för dig snart :( <3
GoForFit

#32: Anonym
2015-12-03 @ 20:51:49

Fantastiskt skrivet, så stark du är. Älskar din blogg. Tack så mycket

Svar: Tack underbara du! Blir så glad av dina ord!
GoForFit

Min profilbild

goforfitse@gmail.com »

LINN STRÖMBERG@INSTAGRAM:

Follow on Bloglovin Follow on Instagram Follow on Facebook


Translate this blog:

mytasteswe.com

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Arkiv

2018:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10

2017:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2016:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2015:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2014:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2013:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2012:

09 11 12
RSS 2.0