Min ätstörning - tankar då & idag

2019-10-16 @ 17:05:40
"Det är alltid värt att få livet tillbaka"
• Då såg jag mat som siffror. Idag har jag slutat se mat i kalorier. Mat är LIVSmedel. Proteiner, fett, kolhydrater. Vitaminer, mineraler, antioxidaner. Njutning, något socialt eller för att ge kroppen energi. För i slutändan är mat inget annat än en vanlig måltid. En jäkligt god måltid med nära och kära eller något i farten för att få tillräckligt med energi till dagen. Idag är mat kort och gott - mat. 
• Restaurangbesök har gått från att titta i en meny och fundera över vilken rätt som innehåller minst kalorier till att fundera över vad man är mest sugen på.
• Som sjuk undvek jag alla sociala situationer som kunde innebära mat. Speciellt om de var spontana, det var en omöjlighet för mig. "Har du lust att ta en fika idag?". Idag reagerar jag med glädje över frågan, som sjuk kände jag panik. Behöva äta? Jag hade redan planerat dagens kalorier. Jag hade ingen ork. Jag frös. Med min utsvultna kropp var det en kraftansträning att ens förflytta sig utanför lägenheten. 
• Idag tränar för att må bra. Förr tränade jag för att inte må dåligt. Gymmet är ett lyckopiller, något som ger mig välmående. Förr använde jag träning som ett straff, för att dämpa ångest och för att bränna kalorier. Träning var destruktivt istället för givande. 
• Om ett träningspass går dåligt idag tänker jag att det säkerligen beror på dålig sömn eller att jag ätit sämre. Åtgärd? Jag ser till att sova mer och/eller fylla på med mer mat. Som sjuk tänkte jag tvärtom. Om jag inte presterade förtjänade jag inte att äta. Jag drog ned de planerade kalorierna för dagen radikalt. Ni kan ju gissa hur passet dagen efter gick? Lika dåligt det, om inte sämre. En ond cirkel. 
• Idag är jag lycklig. För ett antal år sedan var jag långt ned i ångest. Det enda som existerade var kalorier och siffror på vågen. Jag orkade inte tänka mer än så. Orkade inte göra något. Orkade inte känna. Varje dag gick ut på att kämpa ned min redan magra kropp ytterligare några gram i vikt. 
Jag är så tacksam över min kropp idag. Att jag blev frisk. Att min kropp inte fått några bestående men efter min sjuka tid. Att mina nära och kära orkade stötta mig genom den jobbiga perioden i mitt liv. För när man är sjuk ser man inget annat liv än det ätstörda. Man tappar bort sig själv. Man ser ingen anledning till att bli frisk. Det är nästan förundrande även för mig som varit sjuk att förstå hur jag tänkte då. För vad var det jag kämpade mot egentligen? Jag raderade allt det fina med livet tillsammans med den där sjukdomen. Jag raderade mig själv. För det var inte mycket av min personlighet som var kvar mot slutet.Tack och lov slutade det bra för mig. Men det gör inte det för alla. Ätstörningar såsom ex. anorexia nervosa har den högsta dödligheten av alla psykiatriska diagnoser. Känner du igen dig av någon av punkterna ovan, att dina tankar fungerar som mina gjorde när jag var sjuk - se till att ta tag i problemen direkt. Att bli frisk är inte lätt och det är en krokig och ångestfylld resa mot friskheten. Men det är värt det. Det är alltid värt att få livet tillbaka. 
Kategorier: Anorexi / Ätstörning 2

Min profilbild

goforfitse@gmail.com »

LINN STRÖMBERG@INSTAGRAM:

Follow on Bloglovin Follow on Instagram Follow on Facebook


Translate this blog:

mytasteswe.com

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Arkiv

2019:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10

2018:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2017:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2016:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2015:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2014:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2013:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2012:

09 11 12
RSS 2.0