Eating disorder.

2015-02-03 @ 18:51:00
 
Det hela började med att jag bestämde mig för att gå ner ett par kilo i vikt. Jag kan tillägga att jag absolut inte var överviktig på något sätt, utan hade ett normalt BMI. Jag satte upp en målvikt, bestämde mig för hur jag skulle äta och började springa.

När jag ställde mig på vågen efter en vecka blev jag entusiastisk över att den visade minus. Jag har alltid varit en person som går in helhjärtat för det jag tar mig an och jag njöt av att se att min beslutsamhet gav utdelning. Jag fortsatte en vecka till, och en till, och en till… Tillslut kom dagen då vågen visade min målvikt. De där magiska siffrorna. Jag minns glädjeruset när mina ögon föll ner på vågen. Men denna glädje höll inte i sig särskilt länge. Ett par minuter senare stod jag framför spegeln och granskade min kropp uppifrån och ner. Jag var inte nöjd. Inte alls nöjd. Nästa vecka fortsatte jag att äta efter ett strikt schema. Jag fortsatte även springa. Och såhär fortsatte det. Kaloriintaget sänktes mer och mer, inte pga att det var planerat, det blev bara en fix idé, ju mindre desto bättre. Kaloriintaget jag hade satt som standard för en dag när jag började såg jag nu som extremt mycket. Tillslut hade jag inte längre orken att springa, så istället tog jag promenader. Jag tog mig även iväg till simhallen och simmade en timme varje vecka. Trots att det var som tortyr att kliva ner i vattnet, jag som annars frös trots att jag hade 2 tjocktröjor på mig samtidigt. Jag minns att mitt hjärta kämpade för varje simtag jag tog, och jag funderade flera gånger på om det skulle ge upp. Trots detta fortsatte jag. Jag förstår inte hur jag kunde plåga min kropp till den här graden. Allt kretsade kring maten, kalorierna och vikten. Jag gick och la mig hungrig på kvällarna och försökte tvinga mig själv till att somna med hjärtats svaga slag ekande i öronen. Om nätterna drömde jag om mat. När jag vaknade upp på morgonen gick jag, som alla andra morgonar, och ställde mig på vågen. Visade den plus var dagen förstörd. Visade den minus kunde jag brista ut i ett litet leende innan jag återgick i mina dagliga rutiner. Mat och kalorier.

 
Jag förstår inte att detta var jag för lite mer än 2 år sedan. Jag var så sjukt fixerad och drevs av mina tvångstankar. Ångest, ångest och ännu mer ångest dagarna i ända. Känslan av att aldrig vara nöjd. Jag ångrar så hemskt mycket vad jag gjorde mot min kropp. Men mest ångrar jag nog vad jag gjorde mot mina nära och kära. De såg mig förstöra mig själv, plågas och försvinna mer och mer. Men jag vill även ge min familj, pojkvän och vänner ett stort tack. Det var tillslut ni som gjorde att jag vaknade upp, som gjorde att jag fick kraft att kämpa emot allt det här. Det var ni som hjälpte mig att bli frisk.

Gymmet och styrketräningen var även det en stor vändpunkt. Detta kunde lika gärna slutat illa, jag förespråkar inte att börja med styrketräning för att bli frisk, men det fungerade för mig.
Att bli frisk från en ätstörning sker inte över en natt och i början när jag klev in på gymmet bar jag med mig en stor del av ångesten jag hade inom mig även dit. Men istället för att skapa en ny yttring av min ätstörning blev det snarare en slags övergång. Ett sätt för mig att lättare släppa min ätstörning. Plötsligt kändes det okej att äta. ”Ju mindre, desto bättre” gick istället till att se mat som bränsle. Något som behövdes. Något bra. Jag åt till största del nyttigt, men hade inte heller några problem att äta onyttigt. Utan att kompensera såklart. Det tog tid och det gick upp och ner, men sakta men säkert lyckades jag släppa den där ångesten och kontrollbehovet. Jag gick från att räkna minsta lilla siffra, vad det än gällde, kalorier, km eller sets, till att bli avslappnad och ha kul. Idag tränar jag för att jag mår bra av det, faktum är att jag inte skrivit upp ett endaste set, vikt eller reps på hur länge som helst. Jag brukar ha mål med min träning, för att det är kul att sikta mot något. Bulk, deff, vikter m.m. Men just nu har jag inget specifikt alls jag strävar efter. Jag vill bara må bra, utvecklas och ha kul. Jag kommer säkert sätta upp något mål om ett par månader igen, men det är när jag känner för det, just nu mår jag bäst av att bara vara, bara köra och njuta av träningen. Det är den största skillnaden då och nu, jag gör det jag mår bäst av. Alltid. Jag gör inget för att jag känner att jag ”måste”. Vill jag ta en vilodag på en egentligen planerad träningsdag gör jag det. Och jag får inte ångest. Det är en fin gräns och den omtalade balansen är inte alltid lätt att hitta. För mig tog det tid. Det enda jag kan säga är att man måste vara ärlig mot sig själv. Vad har du för förhållande till mat och träning? Tränar du för att dämpa ångest? Kan du hoppa över träningen utan att må dåligt? Och en väldigt bra beskrivning, som sätter svar på vad man egentligen har för förhållande till sin träning – tränar du för att må bra, eller för att inte må dåligt?

En annan sak jag vill vara noga med att poängtera, ta alltid till professionell hjälp i ditt tillfrisknande. Jag var envis och ville bli frisk på egen hand, och frisk blev jag, men jag fick däremot inte hjälp att hantera all den ångest som uppstod under tiden i ätstörningen och på väg upp. Det har jag åkt på nu i efterhand och fått tacklas med panikångestattacker. Ångest ska man alltid bearbeta, inte stänga inne.

Jag är tacksam över att jag idag är frisk. Att jag åter igen kan njuta av livet. Och mitt hjärta går till dem som är på väg ner, eller är nere i en ätstörning. Till dig som känner igen dig av vissa saker jag förklarat, snälla, ta dig ur det redan nu, för det blir svårare och svårare ju längre tiden går. Det är få saker som är så pass plågsamt som att vara fast i en psykisk sjukdom och jag lider med dem som är fast i en ätstörning i flera, flera år. Men jag hoppas att min resa kan inspirera, hjälpa och motivera andra till friskheten. Du kommer inte bli lyckligare om du är pinnsmal. Du kommer inte att bli mer nöjd med dig själv. Du kanske känner så i denna stund, men faktum är att du kommer må sämre än någonsin när du väl är där. Var lycklig, lev livet och gör saker som får dig att må bra, både fysiskt och psykiskt. 
 
 
 
// It all started when I first made the decision to lose some weight. I’ll have to mention that I was definitely not overweight, in any way, I had a completely normal BMI. I set a goal weight, decided how I would eat and started to run on a regular basis. When I stepped onto the scale the week after I was thrilled to see the scale showing minus, I had lost weight! I’ve always been a person who goes wholehearted for whatever I set my mind to and I really enjoyed watching my determination paying off. I continued for one more week, then another, and another, and another… Until the day came when I reached my goalweight. Those magical numbers. I remember the joy when my eyes fell down to the scale. But this joy didn’t last very long, a couple of minutes later I stood in front of the mirror and viewed my body head to toe. I wasn’t pleased, not pleased at all. The next week I continued to eat after a strict schedule. I also continued to run. My calorie intake went lower and lower. Not because I planned to, it just happened. It became this idea that, the less the better. The calorie quota I had set as a default for one day when I first started, now seemed extremely high in my head. With the low calorie intake, my energy disappeared, so I began to walk regularly instead of running. I also went to the swimminghall and swam an hour every week. Even though it felt like torture to step down into the water, me who due to my skinny body was frozen even with 2 sweatshirts on. I remember my heart fighting for every stroke, and I remember the thoughts and feeling that it would give up any second. Despite this I kept going. Writing this, I can’t believe I tortured my body like this. Everything in my life circled around the food, the calories and my weight. I went to bed hungry every night and had to force myself to sleep with the faint sound of my heart echoing in my ears. When I finally fell asleep I dreamt about food. When I woke up in the morning I went, like every other morning, directly to the scale. If it showed that I’ve gained weight, even just a slight, my day was ruined. If it showed that I’ve lost some weight since the day before I burst out in a smile before I continued with my daily set-ups. Food and calories.

It’s hard to believe this was actually me about 2 years ago. I was so sickly fixated and driven by my obsessions. Anxiety and anguish from morning to evening. The constantly feeling of never being satisfied. I deeply regret what I did to myself. But the thing I regret the most is what I put my close ones through. They had to watch me destroying myself, suffer and disappear more and more.  I’m so grateful to them and want to thank my family, my boyfriend and my friends. In the end it was them who woke me up and encouraged me to fight through this.

The gym and weightlifting was a big turning point. This could’ve all the same ended badly, I don’t preach starting weightlifting to get well, but it worked for me. Get free from an eating disorder doesn’t happen over a night and in the beginning when I went to the gym I carried a big deal of the anxiety with me. But instead of developing a new condition of the illness it became a sort of transition. A method for me to let go of my eating disorder. Suddenly it was okay to eat. “The less, the better” attitude turned into seeing food as fuel. Something that my body needed. I ate, for the bigger part healthy, but I didn’t have problem eating unhealthy, like snacks. Without compensating of course. It took time, it went up and down, but slowly I could let go of my anxiety and control issues. I went from counting every single number, calories, miles, sets, reps, to being relaxed and enjoying myself. Today I work out because it makes me feel good, in fact I haven’t even written down a single set, weight or rep in a long time. I usually have a goal for my training, because it’s fun to have something to aim at. Bulking, cutting, weights (gymweights) and so on. But at the moment I don’t have any specific goals set. I just want to feel good, progress and have fun. I will most definitely set up a goal again in a few months, but it will happen when I feel like it. For the moment I feel the best by just being, just going to the gym and enjoying. It’s the biggest difference between then and now, I do what makes me feel best. Always. I don’t do things just because I “have to”. If I want to take a day off, when I originally had planned to go the gym, I take the day off. And it doesn’t make me feel bad about myself. The well famous “balance” in life is a fine line, and it’s not always easy to accomplish. For me it took time. The only thing I can say is that you have to be honest to yourself. How is your relationship to food and exercise? Do you workout to numb anxiety? Can you skip a planned workout session without feeling bad? And a very good describing point of view, that will answer what your relationship really is towards your training – Do you workout to feel good, or to not feel bad?

Another important thing that I want to point out is that you always should consult a professional to help you get better. I was stubborn and wanted to get well and healthy on my own. Sure I managed it, but I didn’t get the help that I in fact needed - dealing with all the anxiety that I had been building up inside myself during my eating disorder and on the way up. When my body and mind woke up again I had to handle panic attacks and all kinds of aftermaths. You always have to deal with and meet your anxiety, not shut it in.

Today I’m grateful for being free, to be able to enjoy myself again. And my heart goes out to those who are, as I am writing this, currently on their way down, or to those who are right in the middle of a eating disorder. To you who recognizes some of these things that I have explained, please – get out of it, now. It only gets harder and harder the longer it progresses. There are few things that are as painful as being trapped in a psychic illness and I suffer with those who have had an eating disorder for many years. But I hope that my journey can inspire, help and motivate others to a healthy living. You won’t be happier just because you are so thin that your bones stick out. You won’t be more satisfied with yourself. You might think so now, but you will in fact feel worse. Be happy, smile, live life and do things that make you feel good, inside and outside.

Taggar: Före och efter, anorexi, anorexi bilder, anorexia, anorexia bilder, berättelse ätstörning, bli frisk från ätstörning, friskförklarad, lågt bmi, styrketräning, viktnedgång, viktuppgång, ätstörningar;
Kategorier: Anorexi / Ätstörning 14


Follow on Bloglovin
Kommentarer:
#1: maggan
2015-02-03 @ 22:30:42

💖

Svar: ♥♥
Linn

#2: Annika
2015-02-04 @ 09:12:19

Förstår att det varit en tuff resa, starkt av dig att under dessa 2 års tid förvandlas till vad du är idag. Bra jobbat och du ser verkligen ut att må bra idag.
Imponerande :o)

Svar: Tack så jättemycket! :*
Linn

#3: Beccyy
2015-02-04 @ 12:30:26

Grymt kämpat!!:)

Svar: Tack så mycket! :))
Linn

#4: Caroline
2015-02-04 @ 13:31:06

Grymt bra kämpat, och himla bra skrivet. Heja dig!

Svar: Tack så mycket fina du! :) :*
Linn

#5: myawesomedays.blogg.se
2015-02-04 @ 16:12:46

SÅn sjukt inspirerande resa. You go girl!

Svar: Tack så jättemycket! :)
Linn

#6: Marike Ahlgren
2015-02-04 @ 16:40:05

Jag blir så ledsen över att många tjejers matsyn är så skev i så tidig ålder och att man blir så fixerad vid sin kropp så att man nästan blir blind. Du har gjort en otrolig resa, så sjukt bra jobbat!

Svar: Ja, verkligen. Så himla vanligt, och så hemskt. Tack så jättemycket! :*
Linn

#7: Rund är också en form!
2015-02-04 @ 21:59:29

En tuff resa...!
Men oerhört rörande att läsa din berättelse. Du är grym!

Svar: Tack så jättemycket fina du! :*
Linn

#8: Sofie Westberg | sofiewestbergs.se
2015-02-06 @ 14:03:57

Starkt jobbat att ta dig ur det där! Och jag håller helt med om det där med att ta hjälp, våga ta hjälp. Jag har problem med stress/ångest/depression/osv och jag har också haft inställningen att jag ska klara av det själv. Det gjorde allt värre egentligen. Det är inte förens nu, mer än fyra år senare, som jag tar hjälp. Och vilken lättnad! Det är okej, mer än okej att inte klara av allt själv! (: Keep up the good work!

Svar: Så sant, så sant. Man måste inte klara allt själv. Tack så jättemycket fina du! ♥
Linn

#9: josefine
2015-02-06 @ 14:12:02

Så stark, en sådan förebild!

Svar: Tack så jättemycket! :*
Linn

#10: j
2015-02-08 @ 18:12:21

Tycker att det är sjukt generöst och modigt att du delar med dig av detta här. Hjälper nog många, bland annat mig.

Jag har en fråga lite på tal om detta som det skulle betyda jättemycket om du ville svara på. Jag har alltid tränat mycket, men sen jag började på universitetet har jag gått ned mycket i vikt (13 kg de senaste 2 åren och jag var normalviktig innan), vilket jag misstänker främst har fått från muskelmassan. Som en konsekvens känner jag inte att jag passar in på gymmet längre då jag både är svag och spinkig/omusklad. Har du några tips? Hur gjorde du när du började gymma?

Svar: Tack så jättemycket. Så glad att kunna hjälpa andra med min historia :)
När jag började kände jag mig definitivt missanpassad. En liten pinne. Men jag struntade helt enkelt i att jag var så pass smal. Ingen där har någon aning om min bakgrund, mina mål osv, så ingen kan ju heller "döma" mig. Det är lite samma känsla som när man först börjar gymma "alla tittar på mig", men så är det ju inte, även om det känns så :) Ta dig dit, och du kommer börja känna dig hemma på gymmet igen :)
Linn

#11: Diana Doss
2015-02-13 @ 21:28:15

alltid intressant att läsa andras historier sjukt bra jobbat! en ätstörning är inget liv, det tar livet ifrån en.

sv: haha, det var ungefär min reaktion också :P och han som jobbade där sa att "den tar man ju på en kväll" när jag sa att det var rena släkt-chokladbollen ^^

Svar: Så sant, bra sagt :) Haha! Hade säkerligen kunnat smälla den chokladbollen på en kväll men vet inte om jag hade mått så bra efteråt. Illamående deluxe typ, haha :)
Linn

#12: Jenni
2015-03-12 @ 15:32:24

Verkligen starkt jobbat!
Jag har precis som du lidit av ätstörningar och jag kämpar för att få en starkare och sundare kropp.

Svar: Tack så jättemycket fina du! Åh :( Men du är frisk idag? Hur som, kämpa på och hoppas du mår bra! :) ♥
GoForFit

#13: Ninni
2015-09-27 @ 10:50:02

Så bra skrivet! har själv inte haft någon ätstörning men det existerar i min omgivning och denna text har hjälpt mig att öka kunskapen för sjukdomen.

Svar: Precis det jag vill förmedla, förståelse, glad jag blir!! :)
GoForFit

#14: Ninni
2015-09-27 @ 10:50:45

och grymt kämpat! :)

Svar: Tack så jättemycket!! :)
GoForFit

Min profilbild

linn@goforfit.se »

LINN STRÖMBERG@INSTAGRAM:

Follow on Bloglovin Follow on Instagram Follow on Facebook


Translate this blog:

mytasteswe.com

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Arkiv

2020:

01 02 03

2019:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2018:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2017:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2016:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2015:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2014:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2013:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2012:

09 11 12
RSS 2.0